lördag 26 mars 2011

På en järnvägsstation

W G Sebald fick sitt genombrott efter sin död. Det var med boken Austerlitz som han blev ett namn värt att läsa. Så säger nästan alla recensioner jag läst om boken. Jag är inte så säker att jag till hundra håller med.

I alla fall så finns det luckor i livet. Oavsett vem du är. Detta gäller framförallt för Jacques Austerlitz som är en arkitekt uppfostrad och utbildad i London där han även bor. När han reser älskar han att betrakta byggnader och  järnvägsstationer i synnerhet. Här och där är boken illustrerad med bilder. Austerlitz berättar detta för bokens jag.

Det hela börjar med att de tittar på arkitektur tillsammans men vid nästa möte får man veta mer Austerlitz. Han vet att han hamnade i en fosterfamilj i Wales, hos två missionärer, som sedan skickade honom till en internatskola. Sin riktiga identitet fick han reda på när han blev föräldralös i 15 års åldern. Vi får sedan följa honom på hans jakt att finna sina föräldrar. De var båda judar och har försvunnit i och med andra världskriget. Han finner sin gamla barnjungfru och han fortsätter sin resa.

Boken är en sorts själsresa för både karaktären Austerlitz som det är för Sebald. Båda vill göra upp med världen om vad som hände under andra världskriget. Det är också en resa i en sargad europeisk själ.

Bra med boken - jag gillade att den var som att läsa Proust och det fanns lager på lager i berättandet.

Mindre bra med boken - den var som en enda lång monolog. Jag hade önskat lite mer struktur i upplägget. Det var jobbigt att ta en paus.

Intressant med boken - jag förstår den ångest som tyska barn kunde känna och den ensamhet som judiska barn som skickades iväg också kände.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar