lördag 18 juni 2011

Hundraåringen som...........

.........aldrig ville ta slut. Hopp. Det kändes i alla fall lite så efter att vår kära åklagare höll på att få hjärnblödning. För där var det nära för mig också. Men för att återgå till boken. Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann är skriven av Jonas Jonasson. Jag har blivit rekommenderad att läsa denna av alla människor tror jag och tja, ibland kan man väl göra som andra vill.

Det hela handlar om Allan som kommer från Yxhult i Södermanland och är född 1905. Hans pappa är en passionerad socialist som tar sitt pick och pack, med lite hjälp av modern, för att åka till Ryssland. Det blir sig inte bättre än att Allan blir föräldralös i tidig ålder och startar egen firma. Det är startskottet till ett extremt ovanligt liv. Eller vad kallar man det när man träffar Mao, Stalin, Franco, Truman, Johnson, Nixon och några andra stora män samt hjälper till med både det ena och det andra. Vi ska inte prata om allt som sprängs både här och där eller all sprit som rinner ned hos än den ene, än den andre.

Året 2005 ska Allan fylla hundra men det är inget som han önskar fira. Han kliver ut från sitt rum och påbörjar ett minst lika ovanligt äventyr. Längs vägen träffar han Julius, Benny, den sköna, Bosse, Gäddan och en lite ledsen kommissarie. Det är inte alltid att möten med Allan är så trevligt för båda inblandade. Det blir en roadtrip södra Sverige runt.

Björn Granath är i min hjärna Madickens pappa men också en bra skådespelare. Boken är skriven för äldre män, okej slå mig eller vad som helst, för det känns som om farfar med vänner sitter på ljugarbänken och berättar historier för varandra när jag lyssnar på denna. Det är uppläsningen som gör mycket av upplevelsen och jag tror att det hade gått lite mer sakta på egen hand.

Trots allt är det en bra bok. Den påminner starkt om mr. Gumps öden och äventyr och de träffar nästan samma personer och är nästan i samma land men inte samtidigt. Det finns mycket att tänka på när man tar sig igenom boken men tydligen verkar alla vara lite dumma oavsett var i världen de bor eller gör. Det som jag inte tyckte var så roligt var upplösningen 2005, näe. Lite väl långsökt för min smak. Det andra var att det blev lite långrandigt mot slutet. Men jag skrattade och har väl förlängt mitt liv också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar