Mr. Norell and Jonathan Strange är en ganska speciell serie. Jag funderade mycket på om jag skulle se den men till slut tänkte jag varför inte. Det hela utspelar sig i en alternativ verklighet till vår. Den lilla skillnaden är att det finns faktiskt magi i denna värld. Serien är baserad på en bok och den är lite underlig. Boken ska vara en klassiker i sin genre men jag vet inte jag. Jag kan knappast känna sympati för dessa män men jag förstår att det kan vara lite kul. Så, jag ser och tycker att det är ganska bra. Däremot blir jag inte sugen på att läsa boken.
Drop Dead Diva handlar om en otroligt ytligt modell som krockar på väg till en fotografering. Hon dör och kommer till himlen. Det är inget som hon accepterar och trycker sig tillbaka till jorden. Deb, som hon heter, tror sig komma tillbaka till sig själv men hamnar i stället i en advokat som heter Jane. Jane är smart, engagerad och inte så modellsmal som Deb tänkt sig. Problemet är att på Janes byrå jobbar Grayson, Debs pojkvän, och detta är inte bra. Grayson får gärna gilla Jane, men som Jane och inte Deb. En person vet att Jane är Deb och det är Stacy hennes bästa vän.
Jag gillade början av denna serie men efter ett tag blir det lite väl jobbigt med att Jane/Deb trånar så efter Grayson. Till och med när hon tänker sig att hon ska gifta sig med Owen kan hon låta bli. Det gör mig lite arg eftersom jag tycker att deras förhållande verkar ha varit lite konstigt. Så, i alla fall vart det hela tar vägen säger jag inte. Jag förstår att de började lägga ned den efter säsong fyra men att den fick två säsonger till med ett annat bolag gör mig lite fundersam. Det är också här som serien gör en liten förändring och det märks.
Jag har faktiskt sett Downton Abbey två gånger. Den första gången missade jag några avsnitt i säsong 4 och 5 och jag inser nu att det påverkade helhetsintrycket en hel del. Denna serie gör sig nästan bäst att se i en följd. Visst är det lite lätt nationalromantiskt över serien och jag förstår att britterna suckar lite glädjefullt. Familjen Crawley är ju ägare och förvaltare i av ett gods som ärvs från far till son. Det är ju ett av de stora problemen i början. Det finns ingen son som kan ärva och när den tänkte arvingen dör händer mycket. Jag gillar hur familjens och tjänarnas liv är så sammanflätade. Det är knappast så att de är ovetandes eller okänsliga för vad som händer med de andra. Jag älskar omtanken. Alla karaktärer växer på olika sätt. Lady Violet är en skön böna och hon blir mjukare med tiden, otroligt nog. Tom är också ute på en resa och rätt så ärlig i sig själv. Edith tar för sig på ett sätt som jag gillar och hon är rätt så smart. Det hade önskat var att syskonen Edith och Mary gillade varandra mer.
Det är i alla fall charmigt och följer världsutvecklingen på ett mycket privat plan. När telefonerna installeras eller världskriget. Det är till och med lite komiskt när den äldre generationen motsäger sig allt nytt. Så, totalt sevärt och jag tror att jag se lite avsnitt i historia kring klasskillnader. Det är fint skildrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar