lördag 21 oktober 2017

Saker ingen ser av Anna Ahlund

 


Sebastian bestämmer sig vid tolvslaget, efter att ha kysst en okänd tjej, att kyssa en ny person varje månad hela året. Det är hans nyårslöfte. I hans kompisgäng är känslan att han överdriver något. Johannes och Fride, Miriam och Yodit tycker väl att det är upp till honom men att Sebastian kanske ska ta det lite lugnt. Eller snarare tycker de att det går lite överstyr ibland. Miriam går i trean och ska ta studenten medan de andra ska gå kvar. I gruppens periferi rör sig Linn och hennes tvillingbror Aron. Året går och Miriam gör slut med Fride. Sebastian blir lite mer ensam i sin grupp och lär känna Aron. Johannes och Yodit, som båda målar, hänger allt mer med varandra.

Läs den här boken. Du kommer inte att ångra dig. Det den kommer att göra är att få dig att tänka ganska mycket kring dig själv och vad du reagerar på. Det gjorde nämligen jag. Det är många som hyllar Ahlunds förmåga att vara fördomfri och det är hon. Den sexuella läggningen är inte i fokus och personer får vara som de är. Det är också bra för alla får vara vilka de innerst inne är utan att det diskuteras i tid och otid. Fast att hon är fördomsfri håller jag nog inte med om. Den här boken har sina små fördomar fast kanske inte på det sättet en tror. Vi är bara med esteter och de är väldigt fria som individer . De hänger bara med andra studieprogram. Kunde inte detta ha hänt på handels eller hantverk eller? Jag känner att det luktar fördom fast på ett annat sätt. Som om att så här kan det bara vara på en gymnasieskola likt denna.

En sak som gnager i mig är Sebastian och en händelse under sommaren. Det känns som ett övergrepp som bara slätas över ganska fort. Överhuvudtaget är det bara Fride som egentligen tar avstånd från Sebastians nyårslöfte på ett sunt sätt. För det sker så mycket i den här boken att det bara blir snuttar av allt. Det hade kanske varit bättre med två böcker som kunnat låta personerna växa. Många andra som har läst boken har kommenterat hur mycket sex alla har och hur erfarna de är. Visst, en del kan ha varit igång länge men lite mer trevande borde det vara. Alla är liksom ganska avslappnade i denna fråga och jag blir något provocerad. Inte alla tonåringar känner så.

Nu låter jag gnällig men det här skaver lite under läsningen. Kanske för att en förväntas älska boken men samtidigt så finns det vissa andra aspekter som borde läsas med vördnad. En bra bok är en bra bok, vilket detta är men det borde få skava lika mycket för det. Det är väl det som bra litteratur ska göra. Den ska få oss att tänka och att vilja diskutera.

fredag 20 oktober 2017

Helgfrågan v. 42


Fredag och jag riktigt längtar tills arbetsdagen är över. Det känns i kroppen denna vecka. Hos Mia kom helgfrågan redan igår men jag orkade inte svara då. Så här lyder den i alla fall:

Vad tycker du en bra recension ska innehålla?
Och så en bonusfråga: vad brukar du unna dig när det är helg?

Jag tänker att bra recensioner innehåller inte alltid så mycket handling. Det ska vara så mycket som behövs. Sedan handlar det väl om miljön, karaktärerna och upplevelsen när en läser boken. Är den lättläst eller komplex. Passar boken in i den genre den är skriven i säger också en del. Det går att jämföra boken med författarens tidigare böcker eller andra i samma genre. 

Alltså det här är väldigt svårt. Det jag skriver är inte recensioner, personligen tycker jag inte det, för jag skriver lite om boken och sedan vad jag tyckte om den. Det är väldigt beroende av bok. Det är som ett dåligt boksamtal med mig själv skulle jag säga.

Jag brukar unna mig en riktigt god frukost på helgerna. Det är lite mer och lite annorlunda frukost. Alla andra dagar är det kvarg och flingor. På helgen är te, juice, macka, kvarg och ägg. Men då äter jag ju inte lunch före tolv heller. 

torsdag 19 oktober 2017

Olikhetsutmaningen: stad och land

Det är torsdag och jag är trött. Det är temavecka nästa vecka och jag hoppas på att det kommer att gå bra. Sista touchen lades vid schemat idag och allt ska presenteras på måndag. Varje torsdag väljer Linda som har bloggen enligt O att utmana våra geniknölar och sätter ihop en olikhetsutmaning:

Att läsa är att resa, brukar det heta och jag håller verkligen med. Jag tycker både om att läsa böcker om platser jag känner till väl och sådana jag aldrig har besökt. I dagens olikhetsutmaning vill jag uppmärksamma kultur som utspelar sig på just olika platser, nämligen i städer och på landsbygden. Veckans ordpar är stad och land. 


Riktiga skildringar av landet finns egentligen inte. Det brukar skildra mindre orter men den där ensamheten förekommer sällan i böcker. Där du måste åka sex kilometer för att hämta din egen post
din egen brevlåda. Det är landet. Men, tänker du, inte glesbygd. Nej, detta är nära mig och jag bor i Svealand. Det är inte så glest befolkat men ändå är vissa samhällsfunktioner indragna. Det är också mina elevers värld. Många av dem kommer från små bruksorter och kanske bord där 200 människor i ett litet samhälle. En del bor ännu mera glest. Alla har inte ens varit i Stockholm för det är en för stor stad.

För att tala om landet så vill jag lyfta Bengt Bratts serie Hem till Byn. Det är en deprimerande skildring av en landsbygd som inte klarar sig. Serien pågår under så många år att det går att se hur det förändras för människor som bor i byn. Du kan se många av säsongerna på Öppet Arkiv.

Jag läste nyligen Jenny Colgans Cafe by the sea. Den utspelar sig i Skottland, som till viss del, lider av samma sak som Norrland. Området avfolkas för det finns inga jobb och de som bor kvar är äldre eller så nybefolkas området av äldre.

En lite udda bok som jag kom på är Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup. Den skildrar de fattigas liv i Mumbai och staden beskrivs tydligt. Skillnaden mellan att ha och inte ha likaså. Boken ligger till grund för Slumdog Millonaire men det är långt ifrån samma sak. Det här är en storstad som heter duga och det är på gott och ont som allt annat.

Yacoubians hus av Alaa al.Aswany skildrar ett hyreshus i centrala Kairo. Det är många människor och det myllrar utomhus också. En annorlunda berättelse men ganska intressant om en liten del av en storstad.


Hett i hyllan #114

Det är torsdag och hos Monika ställer hon som alltid en fråga om vi har någon bok som glömts bort i någon hylla?

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?


För många år sedan på en flygplats i Paris köpte jag en bok. Den heter Talking to Addison och är skriven av Jenny Colgan. Av någon orsak tänkte jag läsa den på planet hem men det var kväll och jag hade ingen lampa över min plats. Jag kom hem och så här 16 år senare är den inte läst än. Den står där och är söt. 


Baksidestext:

Holly is a frustrated florist whose life doesn’t exactly seem to be coming up roses. Fleeing the houseshare from hell, she moves in with Josh, a sexually confused merchant banker; Kate, a high-flying legal eagle with talons to match, and the gorgeous Addison, who spends his days communicating only with his computer and those who worship at the altar of Captain Jean-Luc Picard. Holly’s desperate to have a one-to-one with Addison, but can she drag him away from his monstrously ugly, not to say jealous internet ‘girlfriend’ Claudia, or will they just continually get their wires crossed?

Den ska faktiskt läsas snart. Som sängbok kommer den att ta ett tag men så småningom.

onsdag 18 oktober 2017

Livet efter dig



Ojdå, jag tog visst bokframsidan när jag tänkte ta filmen. Fast de verkar vara samma. Många säger böckerna är riktigt bra men jag känner att jag nog inte tänker läsa Jojo Moyes. Inget ont om henne utan snarare att det blir så ibland.

Livet efter dig är baserad på boken med samma namn. Det handlar om Louisa "Lou" Clark som när hon får sparken från jobbet på en av stadens små caféer blir personlig assistent åt Will Traynor. Han är född i samma stad men med familjearvet i ryggen och han har levt livet. Numera är han paralyserad och kan inte röra sig alls. Han har en sjukskötare anställd men Lou ska vara hans, för att använda ett ord från artonhundratalet, companion och underhålla honom. Det är två helt skilda världar som möts.

Lou har inte gjort så mycket med sitt liv. Hon har bott hemma och jobbat samt hängt med sin pojkvän. Will däremot har varit världen runt och som den äventyrare han varit gjort en del farliga saker. Det Lou är, om än lite dum. så är det färgstark. Hon älskar färg och lyser på Wills värld i den bemärkelsen. Fast Will har bestämt sig för att dö och det kan inte Lou köpa. Hans sista halvår ska bli bra.

Jag har läst en del recensioner och jag blir lite trött på att filmen kritiseras. Visst det är lite förutsägbart ibland men det faktum att i en film som anses som feel good diskutera assisterat självmord är ganska så ovanligt. Jag kanske såg den med religionslärarens glasögon och tänkte, men vad bra, en film där jag kan prata etik om som inte bara är supertung. För den är också tung. Wills föräldrar mår inte bra i denna situation och hoppas väl innerst inne på en annan utgång.

Många ger Emilia Clarke lite på nöten för att hon spelar så dum men jag skulle säga naiv på ett snällt sätt. Lou har ju inget gjort med sitt liv och förstår ingenting. Jag känner lite igen mina elever i henne. De vars världsbild är liten för de inte tagit ett steg att göra annat. Sam Claflin passar som lite charmig men lite otrevlig snubbe. Det är inte svårt att förstå varför filmskaparna valt honom. De två har bra kemi och faktiskt köper jag filmen tack vare det. Jag skulle säga att det är en av de bättre filmatiseringarna av en bok i genren feel good/chick lit på flera år. Det är trevligt för det finns värre filmer än den här. Den var helt värd att se en helg när orken tryter lite.

tisdag 17 oktober 2017

Kulturkollos tisdagsutmaning: en hårresande utmaning

Det är tisdag och eftersom veckans tema på Kulturkollo är hår så handlar även veckans utmaning om hår. Det är var ingen överraskning. Utmaningen är som följer:

Håriga troll, pälsklädda varulvar och ja, de som helt saknar hår. På något sätt lyckas hår alltid provocera och väcka uppmärksamhet. Är det inte för mycket så är det för lite. Denna vecka handlar allt om hår på Kulturkollo och nu vill vi självklart även veta vad ni har för relationer till kroppens kanske märkligaste företeelse. Tillsammans med naglarna är det ju det enda på vår kropp som fortsätter växa hela livet. Om man inte tappar det förstås. Hår är en så stor del av vår identitet. Vi färgar, flätar, formar och använder peruk och tupé.

Hår förekommer också ofta i litteratur och filmer och nu vill vi helt enkelt veta vad ni tänker på när ni tänker hår? Är det Oksanens Norma, om flickan vars hår växer så snabbt att det blir Big business. Kanske tänker någon på varulvar? Eller musikalen Hair? Dela gärna med er av era tankar, här eller på instagram eller i egen blogg men länka gärna i kommentarerna nedan i så fall.

Hår är nog egentligen inget jag tänker på när jag läser böcker. Om de inte handlar om hår. Fast det tror jag inte de gör. Visst, det kommenteras om hår men inget jag kan komma på. Därför får jag köra på ett säkert kort och ta Trassel. Det är ju en variant av Rapunzel och där kan vi prata om hår. Sedan är den allt bra gullig som kompisens dotter säger. Gissar att hon vill ha håret.


måndag 16 oktober 2017

Looking for Andrew McCarthy av Jenny Colgan


Ja, äntligen! Jag har läst ut en gammal hyllvärmare. Den köptes i London för 18 år sedan. Jag glömde bort den för jag började studera pedagogiken och läste Harry Potter och sedan har den stått där. År efter år efter år liksom. Men nu jäklar är den utläst. Ja!

Jag tror det är Jenny Colgans debutroman och det känns att hon är äldre idag. Hon har ett annat fokus i sina böcker. I alla fall handlar detta om ett kompisgäng med Ellie, Hedgehog som hon också kallas, som härförare. De ska just fylla 30 och när Ellie gör det känner hon sig misslyckad. Hon har inte gjort något med sitt liv så därför får hon idén att åka till Hollywood för att fråga Andrew McCarthy om livet. För han var ju så bra i filmerna de växte upp med. Vi ska väl säga att alla inte blir helglada men slutligen åker Ellie, Julia och så småningom Arthur över Atlanten för att leta efter filmstjärnan som är lite anonym numera. Det visar sig vara svårt. De hittar en Andrew men det är inte han och Andrew 1 bor i New York. Så de ger sig ut på en roadtrip över hela kontinenten.

Den är ganska charmig och engelskan är lätt att hänga med i. Handlingen tillför inget nytt annat än att fangirling var inget ovanligt runt 2000 heller. Ellie är nog ganska osäker på sitt liv men alltså klyschan om att ha tråkiga hemförhållanden i böcker som denna känns faktiskt lite jobbigt numera. Det var trött redan då och är tröttare nu. Fast den är helskön och det tog visserligen tre månader att läsa den men jag är nöjd med att ha gjort det. Nu ska jag ta mig an nästa bok.

söndag 15 oktober 2017

Allt jag önskade av Lucy Dillon



Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara den här boken. Den fick mig faktiskt att må dåligt ganska mycket och dessutom så blev jag arg. Det fanns så många klyschor som jag himlade lite med ögon åt då och då. Nej Lucy skärpning. Det här kändes inte riktigt som feel good. Jag läste någonstans att det kanske borde definierats som feel bad to feel good. Fast så kände inte jag. Jag kände att det hade varit uppfriskande med ett annat perspektiv.

När Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera blir det svårt för barnen att träffa sin far. Därför blir Evas hus, Patricks syster, den perfekta platsen. Eva är änka sedan några år och lever med sina två hundar. För henne är omställningen total men hon har inget problem med sina syskonbarn. Caitlin är däremot mer skeptisk för hon är ju supermamman som gör allt lite speciellt. Patrick vet jag inte riktigt vad han tycker. Sedan får vi följa familjen genom en ganska tung skilsmässa. Speciellt som att Nancy, den lilla fyraåriga tjejen, slutar prata. Hon säger ingenting om hon inte är hemma och knappt då heller.

Jag blir galen på Caitlin. Alltså hon känns inte vuxen sin uppgift och varför har hon inte tagit tag i sitt liv. Jobba på kafé men med en högskoleexamen. Det känns slappt och lite glidande. Jag blir också galen på Dillon som inte kan låta någon annan komma till tals. Boken hade mått bra av låta Patrick få vara en berättarröst. Nu är det två kvinnor som ser på en skilsmässa där en är en satellitdeltagare. Även om barnen är det som räddar boken och som får de vuxna att bete sig som vuxna så blir jag arg här med. Har de inga vänner? Alltså en tioåring som mest är med sin mamma och lillasyster. Det känns inte riktigt sunt. Nej, inte en av hennes bästa. Den kändes mer som något krystat och att någon vill lämna feel good-träsket. Det här är en ganska stor diss känner jag men en bok som framställs som feel good ska inte få en att bli arg. Det var för lite mys. Jag blev glad när kapitlen handlade om Eva som i alla fall försökte förbättra sig. Nästa bok kan bara bli bättre.

lördag 14 oktober 2017

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.
Quaggan dog ut under senare halvan av 1800-talet. Vilken bok känner du var hypad under en kort period, men sedan glömdes bort.

Jag skulle säga Martina Haags Det är något som inte stämmer. Troligtvis är det för att den inte var så smaskig som många trodde. Det var egentligen en helt vanlig Haag-bok men med mer smärta än tidigare. Den blev årets bok men den pratades inte så mycket om den.

fredag 13 oktober 2017

Helgfrågan vecka 41


Det är sen fredag kväll och just nu är min hjärna potatismos. Hos Mia är det helgfråga så innan jag lägger mig ska jag svara på frågorna. Läs mer här:

Jag har sett att några har skrivit att det kommit i en lässvacka, det har inte hänt mig än 😌(mitt problem är att dygnet skulle ha mer timmar)
Har du några tips på hur man gör för att ta sig ut svackan?

Bonusfråga: Höst, Vinter, Vår eller Sommar?


Jag var i lässvacka för många år sedan numera händer det inte så ofta. Då är det mer att jag inte kan välja vilken bok. Då började jag lyssna på deckare som ljudbok. Det fungerade för mig eftersom en del deckare kan du lyssna på och kanske missa lite och ändå hänga med. Så småningom ville jag lyssna på annat och det fick igång mig. Jag läser lika fort nu som jag gjorde i tonåren och jag lyssnar också på böcker. Framförallt böcker på engelska numera för att få med mig språket.

Jag gillar våren. Den är uppiggande och jag fyller år. Det är en av anledningarna :).