Det är något visst med filmer som utspelar sig under 70-talet. Kanske är det färgerna men filmerna känns överlag som svensk diskbänksrealism oavsett land. Det är nog färgerna, fyra nyanser av brunt jo pyttsan.
Detta är filmen om en mullvad och en undersökning. Smiley har tvingats in i pension. En dag får han förfrågan om han vill leta på den mullvad som gäckar den brittiska underrättelsetjänsten. Det finns någon som berättar allt för ryssarna och det är dags att ta reda på vem. Till sin hjälp har Smiley några fältagenter och annan trogen personal.
Detta är en lågmäld intelligent film. Det är kalla kriget i ett nötskal och historieläraren i mig älskar dessa intriger. Det är dubbelspel och det är svåra saker att tänka sig en värld som var så uppdelad. Detta var mer skrämmande än terrorism någonsin var. Det är därför som det känns lite i magen när man ser filmen. Gary Oldman är en underbar skådespelare. Han personifierar verkligen Smileys gråhet. Det finns en serie, betydligt äldre, där Alec Guinness spelar Smiley. Det är också en man som är grå.
Eftersom Tomas Alfredson regisserad denna är man lite stolt i hjärtat. Hasses son är en god berättare och det är en gåva. Se den gärna en mörk höst kväll med ostbågar och hallonsoda eller vad du nu drack under kalla kriget för att få in känslan av tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar