Någonstans djupt inne i David Finchers garderob ligger en färgkatalog. Den består av färger som är utblandade med brun och grå. För det tänker jag när jag ser filmen. Färg, David, okej? Färg. Färg som ser ut som färg och inte beige varianter av färg.
Jag har inte läst boken. Jag tror inte jag skulle palla det. Snacka om osympatiska karaktärer. Vare sig Nick eller Amy Dunne är personer som jag kan fatta tycke för. Om någon läser detta och älskar filmen eller boken eller både och ber jag om ursäkt nu. Jag gör det fasiken inte.
Nick börjar sin bröllopsdag med att gå till jobbet i baren han äger med sin syster. De har lite kunder, han beklagar sig över deras förhållande och så spelar de lite spel. Nick går hem men väl hemma så är inte Amy där. Hon är borta och det ser ut som om någon har tagit henne. Polisen kallas in och snart misstänks Nick. Han visar dock sig från sin bästa sida och letar efter sin fru.
Alltså nja, nej. Nej, jag blir galen. Det är inget fel på filmen. Jag gillar den bara inte. Jag kan inte bry mig om Nick eller Amy. De är båda ganska osympatiska och jag vet inte vem jag tycker är knäppast. Det gör att jag inte gillar filmen eftersom jag tycker att Nicks syster är typ den mest normala människan i filmen. Fundera på det en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar