Emanuel går sista terminen i nian och Tore saknar sin pappa. Alla väljer till gymnasiet utom Emanuel eftersom han inte vet vad han vill göra. Istället lyssnar han på Marx, konspirerar med Ammis, binder kransar, läser Tores pappas dagböcker, sluter fred med Fet-Jocke och vill bli en av de Fria Feministerna. Med andra ord är han lika snurrig som alltid även om han känner sig deppig och otroligt ensam både till och från.
Det är en rolig bok och du måste älska Tore. Han är sanningssägaren och inte alltid snäll mot Emanuel. Det är ju i och för sig inte Emanuel heller men det är lite vad som gör komiken. Emanuels ångest är liksom lite rolig och tragisk på samma gång. Jag måste säga att det är en trevlig uppföljare till Asptjärns debut. Den är inte lika rolig men beskriver tillräckligt många dråpliga situationer för att det ska bli skratt och fniss. Något som jag däremot saknar är en schysst bild av lärare. Vi är alltid så fånigt beskrivna i ungdomsböcker. Som om vi inte fanns annat än i klassrummet. Besöket hemma hos Robban är väl både ock. Kanske stör konsten mig mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar