Det finns inte så många utopier skrivna. Thomas More skrev en som kom att påverka andra tänkare. Dystopier däremot finns det gott om och de återkommer med jämna mellanrum. Kanske ska en tänka att Swifts Gullivers resor hamnar i mellanlandet mellan dessa ytterligheter. Boyes roman ska utspela sig i början av 2000-talet, alltså den tid vi lever i nu.
Leo Kall framställer den sanningsdrog som kallas Kallocain. Den är en framgång och snart så används nästan överallt i Världsstaten. Alla kontrolleras hela tiden av polisörat och polisögat. Alla ska i Världsstaten tjäna den samma och förutom ens arbete har alla vuxna polistjänst. Barnen ägs i stort sett av staten och äktenskapen är till för att föröka sig.
Det finns något väldigt samtida i Boyes roman. Att bli kontrollerade hela tiden är något som vi alla fasar lite för men samtidigt köper i fråga om att ha kort på ICA, vara med i Facebook, äga GPS eller vad det nu må vara. Vi registreras hela tiden men vi tycker det är okej. Fast i vissa länder är åsiktsregistrering värre. Det är viktigt att värna om det liberala och demokratiska tänkandet. Vi tar det gärna för givet men alternativet är alltid värre. Boye och många med henne skrev i otäck tid. Kanske finns det en poäng att dystopier är på modet igen. Det är en minst lika otäck tid nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar